När månen vandrar på fästet blå och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara, som får så högt över jorden fara
och blott se på!

Väl ser du dårskaper utan tal, det kan man nog hålla troligt;
båd´ älskande som förgås av kval, och älskande som ha roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner, men sorgen aldrig upp till dig hinner -
det är för högt.

Spektaklet tröttar dig innan kort: det kan man icke förtänka,
då går du bara helt simpelt bort: man ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar och kommer åter, när du behagar
och ser på oss.

O, kära måne, tag mig till dig, från denna världen så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig, ty så´na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga, där skall väl en gång mitt trötta öga
ej gråta mer.

Och när jag här ej skall dväljas mer och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser, fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.

(Text Christina Lagerlöf)

Fullmåne

Luna

Fly me to the moon

Augustimåne

Ta ner månen

Moonlight serenade

Månviol

När månen vandrar

Kommentar
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)